~ Himmel och helvete ~

Toshiro Mifune, en av mina favoritskådespelare, får anledning att fördjupa sina bekymrade pannrynkor ordentligt i Himmel och helvete, Akira Kurosawas post-noir från 1963, som han baserade på Ed McBains kriminalroman Hotet. Vi kommer in just som ett komplicerat maktspel är på väg att ta skepnad.

Mifune gestaltar den pressade affärsmannen Kingo Gondo, som i filmens inledning hamnar på kant med de övriga styrelseledamöterna i Förenade Sko, företaget som han har arbetat för i tjugo år. Det hela bottnar i en intressekonflikt. Gondo vill tillverka robusta, dyra skor som håller i längden för att styrka företagets anseende. De övriga vill tillverka billiga, fashionabla skor som snabbt slits ut och följaktligen säljer mer.



För att få sin vilja igenom sätter Gondo sin personliga framtid på spel genom att belåna huset. För pengarna planerar han att köpa sig aktiemajoritet, och sålunda bli företagets envåldshärskare. Inledningen utmålar Gondo som ett principfast, starkt och renhårigt familjeöverhuvud som strävsamt har arbetat sig upp genom samhällshierarkin ända från botten. Kanske känner han därför ett släktskap med de lägre klasserna. Kanske känner han sig därför förpliktigad att inte lura dem. Kanske betraktas han därför misstroget av sina kollegor i styrelsen, och vice versa.

Men just som belåningen av huset accepterats mottar Gondo ett telefonsamtal. Mannen i andra änden meddelar att hans son har kidnappats. För hans frisläppande krävs Gondo på en lösensumma av sådana proportioner att den skulle ruinera honom. Men han är redo att betala vad som helst för att rädda sin pojke. I nästa ögonblick stegar emellertid sonen in i rummet. Vad är det frågan om? Har någon spelat honom ett grymt spratt?

Gondos privatchaufför meddelar att han är redo att åka hem för dagen. Om han bara hittar sin son. Men han syns inte till någonstans. De båda pojkarna hade lekt kurragömma, och är förvillande lika varandra. De båda männens blickar möts...



Mardrömmen är ett faktum. Kidnapparen har förväxlat de båda pojkarna. Gondos glimt av himmelriket blir till ett helvete för honom personligen. Ska Gondo betala lösensumman, vilket skulle ödelägga hans livsverk? Trots att kidnappningen inte rör hans familj? Eller ska han vägra i förhoppning om att polisen hinner reda ut brottet innan det är för sent? Men hur skulle allmänheten betrakta hans företag om han vägrade? Hur skulle det påverka försäljningen av hans dyra, hållfasta skor? Ska han istället betala och hoppas att polisen finner pengarna innan de hunnit spenderas? Men tänk om kidnapparen flyr staden eller landet. Svaren betas av ett efter ett i en mardröm vars motor drivs av detta barnarov - upp till en viss gräns.

'Himmel och helvete' är uppbyggt som ett drama i två akter, där den första nästan uteslutande utspelas i ett rum i Gondos villa. Med hamnstadens trafik, fabriker, bostäder, kajplatser, barer och människor på behörigt avstånd, residerar han i sitt himmelrike beläget på klippan som överblickar staden. När han öppnar fönstret möts han av en kaotisk ljudvägg av larm och lockrop.

Från sitt Gudsperspektiv stirrar han ned på sitt klientel och ställer sig berättigade frågor: "Vem kan ha gjort något sådant?", "Varför mot just mig?", "Varför just nu?" - frågor han kan grubbla sig sömnlös över i all evinnerlighet, men som endast kan besvaras om han lämnar klippan, beger sig ned dit han helst inte vill återvända och ser saken ur ett nytt perspektiv.



Första akten är filmad teater, med många aktörer som representerar skilda intressen. Ibland syns de alla i bild samtidigt, och ytterst sällan vågar en person möta någon annans blick. Trots det distanserade fotot kan man ana varje individs flackande blick, när denne söker efter något objekt, något dött ting att vila ögonen på, en frihamn i denna ocean av moraliska dilemman. 'Himmel och helvete' är en psykologisk maktkamp, ett stiltje som bara kan kullkastas så fort kidnapparen ringer och delger nya direktiv. Bit för bit får vi se Gondo närma sig ett beslut. Rätt eller fel - ingen kan i alla fall kalla det annat än överlagt.



Den andra akten återger polisutredningen, som leds av polisintendent Tokura (spelad av Tatsuya Nakadai.) Hans team dyker huvudstupa ned i filmens smogindränkta helvete - staden - för Gondos räkning. Polisstyrkans metodiska målmedvetenhet förblindar dem för vad vi som åskådare identifierar som smått miserabla levnadsförhållanden. Det är det gytter av ytlighet, oljud, droghandel, skräp och dekadens, samma ovärdiga leverne som Travis Bickle sedermera revolterade mot i Martin Scorseses Taxi Driver.

När Kurosawa väljer att gradvis låta oss ta del av gärningsmannens situation börjar motivbilden klarna. Från sitt skrymsle kan kidnapparen beskåda Gondos villa; prålig, otillgänglig och bokstavligen höjd över resten av mänskligheten. Genom en kikare kan han till och med övervaka deras dygdiga tillvaro genom de stora fönsterrutorna. Vi känner inte till gärningsmannens historia, men vi börjar få en känsla för motivet.



Och under tiden får Gondo, i egenskap av rättskaffens och välsituerad, åtnjuta en uppbackning som är ytterst få förunnade. Hela poliskåren tycks involverad i ett och samma fall, och hela arbetslag tilldelas särskilda infallsvinklar att arbeta utifrån. De lyckas till och med få den samlade pressen att för ett ögonblick samarbeta till gagn för utredningen. Hela befolkningen börjar sympatisera med den drabbade, och alla bidrar med sin del så gott de kan. Snaran dras åt. Intrigen tätnar, och vi dyker allt djupare ned genom samhällsskikten. Alla vill se brottslingen gripen.

Filmen har en lång speltid och är fotograferad i ett väldigt brett format, som närmast påminner om ett panoramafönster. Som en följd breder den ut sig i tid och rum på ett sätt som inte kan motiveras av en simpel kriminalhistoria. Kurosawa skildrar inte handlingen genom ögonen på en enda protagonist. Han låter stafettpinnen vandra på ett högst naturligt sätt från offer, via detektivarbete, till gärningsman. På så vis skapar han händelsekedjan som blir berättelsen om människorna som drabbas, snarare än enbart brottet och dess lösning. Han spinner snyggt in en social kommentar i denna redan så intrikata väv.



"Varför måste vi hata varandra?"

I en rafflande scen närmar vi oss ett tillfredsställande svar. Men då åker ridån bokstavligen ned, bryskt, i form av en metalljalusi, och i det tillståndet lämnar Kurosawa oss - frustrerade, blåsta på ett svar vi känner oss berättigade till. Vi kan välja att själva formulera det, sammanfatta det i ett ord som är lika lätt att yppa som att komma på, och sedan nöja oss med det. Och varför inte - har vi inte fått inpräntat i oss att ett brott inleds med gärning och avslutas med straff? Det är en enkel utväg. Men efter en sådan komplex historia vore det ovärdigt.

Istället finns här anledning att dröja kvar. Medan eftertexterna rullar får vi en känsla av att stoff värdigt en hel långfilm finns inbakad mellan raderna i manuskriptet - en film som skulle låta oss ta del av den andra sidan av myntet. Vi har delgivits en oerhört stark drivkraft bakom brottet, vars motiv grundläggs i en hel livshistoria som inte borde få förbli outsagd. En tragisk berättelse, vars olycksaliga innehåll delas av flera andra människor. För varje framgångssaga som Gondos liv var fram till kidnappningen, finns åtskilligt fler levnadsöden med värre slut. Vi får se slutstationen för en del av dessa i den scen där kidnapparen besöker en knarkarkvart:



Men är vi intresserade av dessa människor? Eller kan inte film tjäna andra syften än verklighetsflyktens, som sondmatare av fantasier och drömmar? Kurosawas film vägrar i alla fall att simplifiera sina rollfigurer genom att avskriva dem som stereotyper. Istället är de produkter av samhället som omger dem, och formade av ett helt liv under dessa omständigheter. Omständigheter som så småningom för dem på kollisionskurs med varandra, såväl som med den härskande klassen. Men på en punkt kan till och med Gondo och kidnapparen känna sig eniga - de anser sig orättvist behandlade. Så var inte fallet i inledningen, inte för Gondo.

'Himmel och helvete' är i USA känd under titeln 'High and low', men dess japanska originaltitel lyder 'Tengoku to jigoku'. Du kan se den här, men The Criterion Collection har en alldeles utmärkt utgåva till buds i sitt sortiment, fylld med högintressant extramaterial såsom intervjuer, en essä och en dokumentär. Köp den om du har råd och intresse.

Och kolla in denna ovanligt bra trailer: