"Loneliness has followed me my whole life, everywhere, in bars, in cars, sidewalks, stores, everywhere... There's no escape. I'm God's lonely man."
- Travis Bickle, taxichaufför.
Mitt i New York-natten banar sig taxin en väg genom röken som pumpas upp ur underjorden i en strid ström. Föraren sonderar terrängen. Han söker efter kunder som ser hans fordon värdigt att föra dem från en samvaro till nästa. Under resan ägnar passagerarna honom liten eller ingen uppmärksamhet. De slänger åt honom några sedlar och går utan ett ord. Alltför medveten om sin situation letar sig föraren vidare efter någon att anförtro sig åt. Ensamheten är en alltför tung börda att bära på egen hand. Ett redan dignande psyke hotar att rämna under tyngden.
Färden genom natten tonsätts med hjälp av en skiftande, ambivalent dikotomi i form av ledmotivet - en harmonisk storstadsjazz som bryskt övergår i en olycksbådande ödessymfoni och sedan tillbaka igen. Det är en kollision mellan två stämningslägen; New York-nattens och taxichaufförens. Hans utanförskap är grogrunden för ett brinnande hat mot omvärlden. Varenda natt är en resa genom samma ångande, moraliskt förfallna storstadsdjungel.
I den efterföljande scenen, som skildrar anställningsintervjun, får taxichauffören en identitet: Travis Bickle, 26 år och Vietnamveteran. Han söker jobb som nattaxichaufför eftersom han inte kan sova på nätterna. Istället driver han omkring på gatorna, och tycker att han lika väl kan tjäna pengar på det. Robert De Niro använde metoden, ledsagad av Paul Schraders manus och Martin Scorseses regi, för att skapa en av filmhistoriens ikoniska misantroper i form av Travis. De Niro förser sin antihjälte med ett hålögt och utmärglat yttre, ett obehagligt beteendemönster och en själslig tomhet, som alla samverkar för att göra varje social situation till ett fiasko.
Konflikten följer med premisserna. Hur länge dröjer uppgörelsen? I vilken form kommer den - som ett uppbrott, resignation eller konfrontation? Taxi driver börjar som en klagosång. I slutet har den intensifierats till ett ramaskri. Det enda vi kan vara säkra på är orsaken. Mitt i en mångmiljonstad som New York blir ensamheten bara värre, för det enda som fler människor åstadkommer är fler möjligheter att avfärdas.
Paul Schraders manus studerar Travis olika stadier av utanförskap. När filmen börjar är han ännu i en någorlunda konstruktiv fas. Han är medveten om sitt tillstånd, och försöker avhjälpa det. Han har siktet inställt på en vacker blond kvinna, Betsy (spelad av Cybill Shepherd), som är kampanjarbetare för en presidentkandidat. Innan han ens har pratat med henne har han i sitt inre försett henne med vissa karaktärsdrag, sådana som väl överensstämmer med hans egna. Travis svidar upp sig, tar mod till sig och går fram och pratar. Han framställer sig som intresserad och intressant och lyckas få till stånd en träff. Men väl där förstör han allt, när... nej, ni som inte vet måste få skåda det med egna ögon.
Filmkritikern Roger Ebert gjorde en mycket intressant iakttagelse i sin recension av filmen när den släpptes. Under dagarna som följer träffen blir Travis avvisad i slingrande ordalag. Ett påföljande telefonsamtal, där han förgäves försöker reparera skadan, blir till slut för mycket för Scorsese. Han väljer att rikta kameran bort från Travis, som om smärtan av ett avfärdande är för svår att uthärda för åskådaren. Istället får vi se den tomma korridor som leder bort från telefonhytten där han står, som anmodade han Travis att lämna situationen och inte skada sig själv mer. Inte ens det fysiska våldet i filmen behandlar han med sådan känslighet, snarare tvärtom.
Travis söker råd från en kollega, som han i viss mån verkar se upp till. Men att ens formulera sina problem är bortom hans förmåga. Det är många antaganden som cirkulerar i denna konversation:
Varför kan Travis inte uttrycka sig? I den dagbok han skriver filmen igenom beskriver han en klar medvetenhet om roten till sina våndor. Det man kan konstatera är att han lever i en kulturellt korrupt och isolerad sfär. Han läser ingen litteratur, de enda filmer han ser går på porrbiografer, han är ointresserad av musik. Kollegornas samtal involverar enbart världsliga spörsmål, och som vi redan konstaterat finns det inget i världen som längre intresserar Travis. Det finns inga rättesnören i hans liv för lite förtroligt snack män emellan. I de tv-såpor han ser på dagtid är sådana samtal förbehållet parrelationer och väninnor.
Hur som helst får kollegan ytterst lite stoff att gå på och ger i all välmening ett lika vagt och världsligt svar. Travis resignerar och försjunker in i ett slags skal, där han förslösar tiden mellan arbetspassen framför teven. Det är början på ett psykiskt förfall som leder honom in på en rent destruktiv bana. Och vad värre är - han inbillar sig att han är på väg åt rätt håll, när han börjar hysa ett brinnande och blint hat för alla, och anammar den enda fungerande världsordning han känner till som Vietnamveteran - marinkårens.
Den enda livlina som finns kvar är en gryende vänskap till en 12-årig prostituerad, spelad av Jodie Foster, på rymmen hemifrån och inbillat trygg hos sin hallick, gestaltad av Harvey Keitel.
Taxi driver sammanfattas inte sällan som en skildring av en psykopats gradvisa förfall ned i vansinnet. Det är inte en felaktig beskrivning, men otillräcklig och en klyscha. Den ger bara en bild av händelseförloppet, och utelämnar orsakerna. Men jag antar att de som ser Travis som en förebild bara är intresserade av händelseförloppet. Taxi driver är ett exempel på film som konstart. Snarare än att bara slött betrakta den, bör man begrunda dess innebörd en stund. Det är väl spenderad tid, om än inte särskilt angenämt.
Skärmen exploderar vid ett tillfälle i vidriga scener av explicit våld, men när dessa inträffar är de bara fullt logiska, och ska vi kalla dem 'välförtjänta'? Våld är i verkliga livet också en vidrig företeelse. Det väsentliga i Taxi driver är vad som föranleder det. När det är över låter Scorsese sin kamera dröja vid brottsplatsen, han undersöker grundligt resultatet och meningslösheten i den slutgiltigt destruktiva handlingen som precis har ägt rum. Han bromsar upp handlingen till stillastående och tvingar oss att beskåda våldets effekter. Han följer händelsekedjan bakåt och ger dem tid att sjunka in. Han visar närbilder på offren, vapnen och blodet på väggarna. När han slutligen väljer att bryta till nästa scen, har han hjälpt oss att skapa ett samband mellan orsak och verkan.
Det är ett svårt och riskfyllt åtagande att försöka skapa förståelse - och märk väl att jag inte skriver 'ursäktande'! - för några av de unga män som begått vidriga hatbrott genom åren. Schrader och Scorsese ger oss ingen anledning att sympatisera med Travis beteendemönster. Däremot kan vi sympatisera med den bästa person han har möjlighet att bli. Allt vi kan hoppas på är att han finner rätt väg dit. Varför är det nästan alltid män som tar till våldsamma metoder för att få utlopp för sin uppdämda vrede? Svaret är alltid oändligt mer komplicerat än de symptom som kvällspressen och moralpredikanterna inbillar sig är själva problemen.
Som all bra konst serverar oss Taxi driver inga färdigpaketerade lösningar. I fallet Travis Bickle får vi bilden av en f.d. soldat som ihärdigt söker efter olika sätt att kanalisera sin frustration, och som sista utväg återgår till det enda uttryckssätt han behärskar. Utifrån detta kan vi betrakta varje scen och dra våra egna slutsatser, baserade på den världsbild och de kunskaper vi tillskansat oss sedan dag ett.
Taxi driver släpptes 1976 och blev fyrfaldigt Oscarsnominerad. Du ser den här. Men köp den hellre i den finaste dvd-utgåva som står till buds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar