~ Kes - Falken ~

Pojken röjer knappt ett leende under hela filmen. Han har helt enkelt ingen större anledning. Från första början blir han hunsad, utskälld, påpucklad och hånad, både för sina forna missgärningar och de han ännu inte hunnit begå. I skolan är han ointresserad och tankspridd. På fritiden stjäl han vadhelst han kommer över.

Alla, från vuxna till jämnåriga, lärare till kompisgäng, till och med hans egen familj, söker och tycker sig finna något fel med Billy Casper (utmärkt spelad av David Bradley). En gång tjuv, alltid tjuv, inte sant? Så med straffet redan utmätt och levererat, varför inte bara gå och bedriva ont? Det finns en enkel anledning: han finner någonting att bry sig om en dag. Därefter spelar resten av världen inte längre någon roll.

På en halvt övergiven landstomt bortom skogsbrynet och ängarna finns ett torn som hotar att rasa vilken dag som helst. Där på toppen har falkarna sitt rede. Från buskagen ser Billy hur ungfalkarna tränar sin flygförmåga inför den stundande dagen då de ska lämna boet för gott. När markägaren ertappar honom vandrande över fältet mot tornet finner han till sin förvåning inte en ligist utan en gosse med ett genuint intresse för vad han just beskådat. "Du kan träna dem", påstår Billy med entusiasm, och markägaren hänvisar honom till biblioteket för böcker på området, vilket blir början på vändningen.

Billy kommer från ett arbetarklasshem. Från födseln har han blivit präglad att respektera, lyda och frukta sina överordnade. Stadens stora industri är kolgruvan och de som inte hittar sitt kall i det riktiga livet får finna sig i sin lott där, i underjorden. Så det är i grevens tid han överger sin destruktiva bana för något kreativt, via ett sista brott - han roffar åt sig en av falkarna och en bok om falkenering. Fågeln får namnet 'Kes', kort för kestrel som är det engelska ordet för denna art. Han ska dressera sin egen falk.

Kes blir en symbol för hans sista hopp, ett engagemang för någonting som rör sig mer fritt än oss själva. Om vi exkluderar honom ur samhället, har han hittat någonting bättre att falla tillbaka på. Någonting helt annat än ett liv i kolgruvan. Och denna film är en protest mot den samhällsstruktur som tömmer oss på detta hopp.

För ingen lyssnar på Billy, ingen kan relatera till hans nyvunna intresse, för falkar är inte en del av det "civiliserade" samhället. Men betyder det att han är oduglig? När en lärare slutligen lyssnar, upptäcker han att Billy är en lika intelligent och kreativ pojke som vem som helst. Han har bara aldrig funnit ett sätt att kanalisera detta. Falkenering är ju inget skolämne. Han måste upptäcka det själv, liksom vi alla måste göra om vi inte hittar lyckan bland marknadens färdigpaketerade lösningar.

Och Billy har aldrig förr haft ett sätt att uttrycka sig. Han talar, likt alla jämnåriga, med en bred Yorkshiredialekt som inte låter så sofistikerad som lärarnas. Så fort han öppnar munnen får han mothugg. Hans tillvaro är inte bara tom på uppmuntran, han blir konstant nedtryckt för allt han säger och inte säger. Han har aldrig lärt sig att konstruera någonting meningsfullt i ord, och hans tyranniske äldre bror hävdar envetet att han inte ens kan läsa, vilket inte stämmer.

Men betyder Billys brist på språk att han är oförmögen till raffinerade tankar? Tänker människor bara i ord? Mer än något annat är filmen Kes en protest mot dem som anser att just deras nischade uttrycksform är bättre än någon annans.

Bilden ovan till trots är Kes i sig ingen upprorisk och vred film med massor av attityd. Ni kommer att förvånas av dess humanism. Criterion har rätt: Kes är en film om vanliga människor, spelade av vanliga människor. Få filmer skildrar en sån hoppfullhet om våra inre kvaliteter. Jo visst, många av rollerna är tölpar. Men kom ihåg, även vår hjälte Billy Casper var en sådan. Han ville inte vara det, men hade aldrig något val, precis som alla runt honom inte hade något val. Samhället hade avgjort att han var oduglig. Han befann sig en sista hållplats från kolgruvan. Då fann han sin falk, som kanske inte befriade honom kroppsligen, men den gav honom någonting att drömma om mitt i löneslaveriet - och något att leva för på utsidan.

Bakom filmen, som släpptes 1969, står Ken Loach, britten som än idag är en av de ledande skildrarna av arbetarklass, ett ämne som verkar vara en svår nöt att knäcka för många av dagens filmskapare. Loach använder i regel  amatörskådespelare som får spela sig själva. Hans scener är långa och får leva sitt eget liv. Varje replik känns sprungen ut en helt naturlig, improviserad konversation, där vad som uttrycks är en reaktion på vad som föregick. Skildringen förefaller därför dokumentär snarare än agerad.

Ingenting kan vara mer deprimerande än en arbetarklasskildring idag. De är fulla med droger, sprit, ångest och frustration. Varje rollfigur är en schablon. Det är enkelt att förlora geisten för vänsteridealen. Varför kämpa för varandra när det är så mycket mer belönande att konkurrera ut alla dessa förlorare?

Kes är någonting annat. Visserligen är den en i Loach-sammanhang ganska mörk film i sitt sätt att påvisa hur illa vi kan behandla varandra, men den är inte sen att peka på orsakerna heller. En enda lärares uppmuntrande ord är vad som krävs för att ge Billy den bekräftelse han aldrig förstod att han behövde. Filmen är så mycket muntrare i tonen och hoppfullare i sitt budskap än dagens motsvarigheter, att man ser på sin omgivning med nya ögon.

Kes - Falken finns uppstyckad i flera klipp på youtube, men bör hellre ses med textning på grund av den svårtydda Yorkshiredialekt, som inte ens infödda engelsktalande alltid begriper så väl. Köp den för en ringa summa på discshop eller cdon eller låna den på bibblan vet jag.

---